Ni undrar säkert vart ni har hamnat – dock är ju den stora fråga ifall det är värt eran dyrbara tid?
Å ja, tiden är dyrbar, så gör så ofta du kan nå gott av den.
Som svar på frågan: Ja, det är värt att spendera lite tid och energi här hos Berättaren. Så hiva på tékitteln och mys ner dig i en filt framför en öppen eld; ifall livet ditt innefattar möjligheten till sådan lyx i dagsläget.
Låt mig få presentera mig:
Berättaren är vad jag föredrar kallas här,
fast i riktiga livet är jag döpt till Sebastian.
30 äventyrliga jordsnurr har man hunnit med,
för egentligen, vem vill ha enbart frid & lycka när man få ha det äventyrligt istället?
Vi skulle alla bli tokiga om allting blev alldeles för förutsägelsebart,
trots att det var fridfullt och lyckligt.
”Vart fan är äventyret?”
Hade vi plundrandes gapat i kör för att sedan hitta på något förödande bara för att få känna oss levande igen. En frisk fläkt från det förutsägelsebara liksom, å inte hade vi heller haft något emot att dö på kuppen. Så länge vi inte sku behöva sitta fast i utopia resten av våra liv.
Med det sagt, jag trivs inte å leva i historia allt för länge, men jag får väl dyka in i det en stund för att kunna berätta lite tidskommande relevanta grejer.
Typ en dekad sedan…
Missnöjde, skam, fruktan, hopplöshet…
När tiden ”äntligen” var inne hördes den där rösten:
– Varför ska du göra det här?
Jag svarade på momangen: För att jag inte är nöjd med mig själv…
– Finns det något du kan göra istället för att göra det här radikala?
Återigen svarade jag: Jag kan bli en version av mig själv som är nöjd med mig själv…
Klick-boom-pow: Befrielsen som kom där och då, alltså wow… Har filosoferat om saker i den rangen ända sen dess.
Bara tankarna om att jag kan förändra mig själv. Jag var inte ett offer för min miljö, mina tankar eller min situation. Utan det handlade nu om hur jag reagerade, hur jag tänker om tankarna och hur jag formar min miljö.
Fatta å gå därifrån observerandes mina egna tankar för första gången(medvetet) i mitt liv. Det var typ som att lyssna på en radio. Jag hörde och såg alla tankar som kom och gick. Vad var det för medvetande som hade väckts till liv? Ett medvetande som var djupare än de själva tankarna som jag levt med hela mitt liv. Det var en jäävligt stor men rätt så bisarr känsla.
Men för första gången i mitt liv, kändes det som att jag kunde göra skillnad i mina egna tankar. Jag visste inte hur jag skulle gå tillväga; jag visste bara att jag kunde ta kontroll över det. För dessa tankar, de var mindre än det nya medvetandet som fötts ur ren desperation. Ses i kapitel två. <3
Me nice vibes.
// Berättaren
