Pff,
jag kommer aldrig leva efter någon annans pipa, å det glädjer mig
när andra jag träffar har kommit fram till samma sak. De flesta om
inte vi alla har nångång levt i någon annans styre, helt naturligt
när man är en knatte å behöver lite vägledning till en god start
på livet… Men sen då?
Våra föräldrar fortsätter forma
oss med järnhand, våran partner kontrollerar oss, våra ”nära
& kära” vet bäst hur vi ska agera…
”Det
finns ingen karriär i det”
”X är inte en bra
människa för dig…”
”Sådär ska du inte beté
dig”
Visst fan kanske det prickar rätt i bland, men då
är det upp till oss å fundera på det eller ha lärt oss den läran
själv. Hur ska man nånsin kunna leva sitt liv på ett skönt sätt
om andras kontrollerande åsikter syrar genom hela våran
existens.
Vår moral är inte den ultimata moralen.
Våra
åsikter om saker & ting är inte de ultimata sanningarna.
Vi
vet inte nödvändigtvis bättre hur någon annan ska leva sitt
liv.
Jag befriar dig från allt nu.
Vem är du?
Vem
vill du bli?
Hur ser superhjälte-versionen av dig ut?
Hur vill
du att livet ska formas?
Vill du ens vara kvar här eller sitter
du fast p.g.a någons järngrepp?
Desto mer vi lever som oss
själva desto simplare blir allt.
Vi kan agera och beté oss
efter våran magkänsla,
vi blir den pusselbiten som världen vill
ha av oss.
Desto friare våra komplexa tankar blir desto
starkare hör vi magkänslan.
För magkänslan… Det är en
urkraft.
Den kom innan vårat vokabulära sätt att
kommunicera.
Känns det inte rätt i magen,
varför ens
försöka rättfärdiga det med våra nyinlärda hjärnor?
Fast
visst har jag förståelse att magkänslan kan ha blivit inlärd av
trauman eller dylikt… Såna saker är det upp till oss att lista ut
ju… Vet vi vart något kommer ifrån så kan vi även lösa det. Är
väl det som kallas självlära.
Att lära är också att
avlära,
ibland behöver vi ersätta gamla koder i oss som inte
gynnar oss,
koder som försvårar livet eller försvagar oss som
individ.
Vi är egentligen starka individer som ska stå för
vilka vi är,
vi har krafter i oss som bara ligger och dammar
eftersom fan precis allt i samhället vill få oss att känna oss
mindre.
Desto mindre vi känner oss desto mer produkter kan
man pracka på oss för att fylla tomrummen som skapats…
Har
vi nå negativ energi fast i oss så tar vi den platsen från någon
kraft vi skulle kunna ha i det utrymmet istället.
En negativ
självbild tar platsen från en positiv självbild,
en negativ
energi tar platsen från en positiv energi.
Vi kan bli mättade
av saker som förgör oss.
Det är upp till oss att ta tag i
vad som får plats i oss,
vilka energier vi dagligen bär.
Det
är inte alltid lätt,
beroende på vilken livssituation vi
befinner oss i.
Men det finns alltid ställen vi kan fara till
för att finna någon slags frid,
kanske vid en sjö… Ute i
skogen eller bara nånstans vart vi kan sitta och känns oss
tillfreds med det som är runt omkring oss i det direkt nuet.
Ta
din egna stund där och närvara dina andetag,
tillåt dig själv
att känna dig lugn i dig själv,
i din kropp, i dina sinnen.
Du
förtjänar det,
verkligen.
Må fridens liljor kanta eder
väg käre jordbo.
/// Berättaren