Kapitel Sju – Vårat största konstverk.

Vi är alla konstnärer.

Våran personlighet är vårat största konstverk.

Det är vi själva som har makten att bli, att vara.

De som aldrig tar kontrollen över sig själv är de samma människorna som faller offer för omständigheterna. Å omständigheterna är inget vi har kontroll över, det är som att dagligen spela på casino för vem vi utvecklas till. Man hoppas liksom på att livet, människorna och omständigheterna ska behandla oss väl så att vi kan florera.

Ifall någon betér sig illa mot oss & vi tillåter det penetrera ända in till våran personlighet, eller hur vi hädanefter agerar i livet så har någon annans övertramp förvrängt våran självbild & verklighet.

Någon annans destruktivitet och negativitet blir en del av oss själva också,
eftersom vi var bräckliga i den stunden.

Det är när vi till viss del fyllt oss själva med självlära ovh byggt en karaktär som vi stolt kan visa upp och bära som vi i princip blir immuna mot nedslag från andras handlingar. Många av oss har inte slipat desto mer på oss själva, så vi kan av misstag eller ignorans såra eller skada någon som befinner sig i ett skört tillstånd.

Sen finns det givetvis narcissister, psykopater, sociapater å sånt här slag av människor som i princip skadar andra med mening. Såna som helt saknar empati för andra människor & gärna skadar andra för sin egna vinning.

Jag har jävligt svårt att förstå hur såna människor är funtade, men antar att det kommer från något slags uråldrigt maktbenäget DNA. Eller en brutal start på livet med mycket trauman så man helt tappar kopplingen till oss andra. Jag tror dessa skulle gynnas av att skickas till t.ex. de mexikanska skogarna för en riktig shamanritual. Kickstarta empatin liksom.

Nå, alla har vi våra krig.

Fokusen tillbaka till oss;
vi som vill optimera tiden i dom här kropparna, ta tillvara på den här tidseran & se vad livet går för som starka individer.

Allt hänger ihop,
vårat mentala & fysiska skick kommer speglas i våran verklighet.

Huvudsakligen det mentala,
för en stor stark mentalkraft kan övervinna många svagheter.

Till och med sjukdomar, diagnoser eller andra ting som kan felklassas som ”kroniska”…

Ett exempel är min ryggmärgsskada som svenska läkare X antal gånger kallat för permanent. Betyder det att jag ska ge upp drömmen å gå igen eller?

Pff, jag har upplevt alldeles för mycket magi här på planeten för att låta något sådant diktera min tro och mitt hopp.

Jag tänker helt i banor av intentioner och energi nuförtiden. Det simplifierar allting nå otroligt. Jag behöver bara så gott jag kan värna om min egna energi och vara mån om andras energi.

Då har jag gjort mitt liksom,
varken jag eller någon annan kan begära mer av mig.

Börjar jag halka mot en sämre livsstil så märker jag det snart,
jag har levt helt optimerat med maximal energi,
jag har levt helt åt helvete med energin på botten.

Jag kan nu se vart balansen ligger,
vad som hjälper och vad som stjälper.

Det kräver en del disciplin,
men hellre det än att säcka ihop.

Försök att bli någon som ni är stolt över.