Mot oändligheten & vidare!
Det sägs att vårat universum existerat närmare 14 miljarder år,
att våran planet funnits i 4.5 miljarder år,
å sen hur länge vi människor existerat i olika former… Jaa, säg det,
allt beror väl på hur man ser det. Å inga forskare enas ändå.
Med ett sätt att se det på så har vi existerat lika länge som själva universum,
ja menar, våran urenergi må ju ha kommit därifrån.
Tänka sig så många liv vi måste ha gått igenom bara för oss att existera i dagsläget. Farmor har en farmor som har en farmor som har en farmor… Som har en apa..? Ni hajjar.
Å vi hade inte ens existerat om inte allting gått exakt som det har gått, våran urfarmor träffa urfarfar å så har det fortsätt i miljånasmiljardas år å precis idag existerar du, och jag: Vi som har möjligheten att läsa & skriva det här.
Å de som funnits före oss och krigat järnet för sin överlevnad har ingen aning om oss, vi som fick leva i den här teknologiska digitaliserade världen. En värld som varit helt annorlunda för dem.
Eller kanske det faktiskt är vi själva som återföds i tidslinje med evolutionen hela tiden?
Kanske är det du och jag som redan varit här tusentals gånger?
Vi som har fört vidare evolutionen, lajffat livet och bevittnat olika världar på samma planet liksom.
Vad vet jag, men jag har rätt så många gånger känt på känslor i den kalibern… Energier som känns lika uråldriga som allt, en relation som känns väldigt bekant trots att man aldrig träffats, en kunskap som känns väldigt instinktiv… Den tydligaste och kraftigaste gången jag fick känna på urenergi var när jag var i Indien.
10 dagar i ett tystnads-retreat med buddhism & meditation i fokus.
In på 7:nde dagen satt jag utanför klostret & tittade på apor som lekte…
Boom, den känslan, energin & kraften jag kände ta över hela mig är helt obeskrivlig. Jag kunde inte sluta lé från öra till öra å fylldes på med en sån styrka. Kände mig typ som solen…
Mitt ego började tänka ”Varför är jag så lycklig?!”
”Jag har inte massa pengar på banken, jag har ingen ny bil, jag är inte i lag med min själsfrände?!”
Det kändes så tydligt i stunden, kraften i mig var så mycket mer riktig & äkta än egots/hjärnans tankar. Nästan så det blev absurt hur obetydliga dessa tankar var, det kändes typ som en reklam eller ett virus i jämförelse.
Klosterklockan dånade nu och det var dags för nästa meditation,
jag gick in i klostret som en ny människa.
Jag kände hur urkraften sakta blev mindre tydlig i cirka 20 minuter,
jag började bli ”mitt vanliga jag” igen… Dock aldrig exakt densamma,
för när man känt på något sådär mäktigt,
så finns det ingen återvändo.
Må fridens liljor kanta eder väg.
// Berättaren.