Tjabba!:)
Alla
har rädslor, tillåmed de modigaste av oss kan känna fruktan,
rädsla, ängslighet osv.
Annars hade man väl inte ens kunna
beskriva sig som modig?
Hur är man modig om det inte finns
någon slags ”självbevarelsedrift” överhuvudtaget
lixom?
Må självbevarelsedriften vara påhittad av oss själva
eller en genuin sådan men modig är man när man känner rädsla men
ändå väljer att fortsätta framåt.
Nonniin, vi har tjötat
en hel del om självutveckling å sånt här på bloggen.
Jag
tror att desto längre vi kommit i oss själva, i vår egna
självutveckling*… (fortsättning följer)
*Ni vet, när vi
uppgraderar oss med styrkor, positiv energi eller olika skills!
I
princip är självutveckling för mig detta:
Hur mycket
neutral energi vi har i oss.
Hur väl vi konverterar den neutrala
energin till positiv.
Hur bra vi är på att rikta/fokusera våran
positiva energi.
Liksom:
Om vi är maxade rent hälsomässigt
å livsstilsmässigt, hajja då hur mycket energi vi kan bära på
dagligen. Om vi sedan har skärpan i vårat mindset att använda den
positivt vart den behövs. I oss själva, till andra människor, på
projekt vi vill få klart…
Gaaaaaaanska ostoppbart
eller?
Sen kräver alla faser i våra liv olika mycket
energi.
Inte räknar jag heller hur mycket vitamin X jag får
i mig av en grönkorv för att optimera mig till nå fet superhjälte,
nå mer. Sakta men säkert tar jag mig framåt till en skön livsstil
som gynnar kroppsligt & själsligt.
Detta i ett tempo jag
själv pallar, en dag tar man sig framåt i allting å nästa dag
vill man bara sova. Men jag tvivlar inte att ifall man har viljan kan
man göra en helomvändning å ändra på allt nästan på engång.
Jag har gjort det tidigare och bibehållit den stilen i åratal, så
jag vet.
… Jag tror att desto längre vi kommit i oss
själva, i vår egna självutveckling desto mer genuina chanser får
vi i livet. Jag var inne på allt detta i tidigare bloggposts också. Men den
tankebanan är ack så viktig att fördjupa sig i enligt mitt
tycke.
I denna fördjupning handlar det mer om själva
motståndet vi kan möta under en sån här mänsklig resa.
Någon
som känner igen dessa röster efter att vi bestämt oss för att
göra någon nice förändring för vårat liv?
Jag orkar
inte…
Jag vill nog inte egentligen…
Det går inte
p.g.a…
Vad skulle X säga?
Det är lättare att inte
försöka…
Jag kommer ändå misslyckas…
De flesta av
oss kämpar mot samma meningar med olika röster.
Vi har våra
inre röster som lärt sig ett språk(svenska i det här fallet),
som
försöker beskriva en kroppslig känsla för oss.
Vad kommer
först? Rösten eller känslan?
Det beror definitivt på. Kanske
känslan kom för länge sen & nu repeterar bara rösten känslan
tills vi känner den känslan igen?
Eller kanske din kropp är
orolig just nu och rösten börjar oroa sig?
Vart den känslan
än kommer ifrån så har den sitt ursprung,
det underlättar
definitivt om vi lyckas forska fram vartifrån den egentligen kommer
ifrån.
Vi är alla rätt så baserade på tidigare
erfarenheter i livet,
men det betyder inte att det är omöjligt
att eliminera energitjuvarna från förr. En rädsla för hundar
efter att vi blev bitna som små kanske räddade oss några år
senare när vi duckade en kamphund pga den. Den rädslan kom ju rätt
så väl till användning där, men!
Det är upp till oss att
sålla vad vi vill ha kvar och vad vi inte vill ha kvar,
å trots
att man blir av med sin inbitna rädsla för hundar så kan man vara
aktsam.
När man väl kan se sitt inre i klarspråk så är
det dags att bestämma sig.
Är det en kvalitét vi vill bära
vidare på eller bli av med?
Istället för att låta allting
brusa runt i skallen utan tyglar så är det bra att organisera sig
på detta sätt.
Det ger oss kontroll över vem vi utvecklas
till,
för förändring sker konstant. Vare sig vi vill eller inte
så är vi inte samma människa från år till år.
Så kom
igen, bli den som du själv vill. Livet blir mycket roligare så. 🙂
Jag
har varit på det här spåret i över 10 år nu och mitt liv och jag
själv blir bara mer och mer fet att vara involverad i för varje år.
Jag diggar att vara mig, hur jag lever, hur jag betér mig…
Trots
mina svagheter liksom, å det är ändå dom som gör det spännande
också. Trist utan tuggmotstånd i livet, å det är ju även det som
separerar oss från standarden:
Hur vi tacklar oss själva och
livets farthinder(Stoppskylt för någon som ger upp).
Menmen,
det e ju många som fastnar i fallgropar å bär med sig svagheterna
livet ut:
Sånt som händer, är man dock medveten om dessa ting
är det definitivt lättare att utvecklas vidare. Man blir som mer
objektiv gentemot tankar, å slipper identifiera hela sin
personlighet & hela sitt liv med dom. Man hajjar att ingenting är
konkret.
Våran standard är alltid lägre än någon som
strävar att föra evolutionen framåt,
det är lättare för en
människa att ta sig vidare först innan hela planeten kommer
ikapp.
Pionjären först,
planeten sen.
Å nu till él grandé final… *trumvirvel*
Utan
tuggmotstånd… Vad finns det ens att ta sig framåt i?
Jah,
ni hajjar!
När vi lyckas ta oss igenom någonting så tar vi
med oss den skillen,
å den skillen kan vi sen bjuda på till alla
andra. Inte minst till våra kids.
Så yo,
var modig,
men
inte dumdristig!
Fridens!
// Berättaren