Tjabba!:)

Alla har rädslor, tillåmed de modigaste av oss kan känna fruktan, rädsla, ängslighet osv.
Annars hade man väl inte ens kunna beskriva sig som modig?

Hur är man modig om det inte finns någon slags ”självbevarelsedrift” överhuvudtaget lixom?

Må självbevarelsedriften vara påhittad av oss själva eller en genuin sådan men modig är man när man känner rädsla men ändå väljer att fortsätta framåt.

Nonniin, vi har tjötat en hel del om självutveckling å sånt här på bloggen.

Jag tror att desto längre vi kommit i oss själva, i vår egna självutveckling*… (fortsättning följer)

*Ni vet, när vi uppgraderar oss med styrkor, positiv energi eller olika skills!

I princip är självutveckling för mig detta:

Hur mycket neutral energi vi har i oss.
Hur väl vi konverterar den neutrala energin till positiv.
Hur bra vi är på att rikta/fokusera våran positiva energi.

Liksom:
Om vi är maxade rent hälsomässigt å livsstilsmässigt, hajja då hur mycket energi vi kan bära på dagligen. Om vi sedan har skärpan i vårat mindset att använda den positivt vart den behövs. I oss själva, till andra människor, på projekt vi vill få klart…

Gaaaaaaanska ostoppbart eller?

Sen kräver alla faser i våra liv olika mycket energi.

Inte räknar jag heller hur mycket vitamin X jag får i mig av en grönkorv för att optimera mig till nå fet superhjälte, nå mer. Sakta men säkert tar jag mig framåt till en skön livsstil som gynnar kroppsligt & själsligt.

Detta i ett tempo jag själv pallar, en dag tar man sig framåt i allting å nästa dag vill man bara sova. Men jag tvivlar inte att ifall man har viljan kan man göra en helomvändning å ändra på allt nästan på engång. Jag har gjort det tidigare och bibehållit den stilen i åratal, så jag vet.

… Jag tror att desto längre vi kommit i oss själva, i vår egna självutveckling desto mer genuina chanser får vi i livet. Jag var inne på allt detta i tidigare bloggposts också. Men den tankebanan är ack så viktig att fördjupa sig i enligt mitt tycke.

I denna fördjupning handlar det mer om själva motståndet vi kan möta under en sån här mänsklig resa.

Någon som känner igen dessa röster efter att vi bestämt oss för att göra någon nice förändring för vårat liv?

Jag orkar inte…
Jag vill nog inte egentligen…
Det går inte p.g.a…
Vad skulle X säga?
Det är lättare att inte försöka…
Jag kommer ändå misslyckas…

De flesta av oss kämpar mot samma meningar med olika röster.

Vi har våra inre röster som lärt sig ett språk(svenska i det här fallet),
som försöker beskriva en kroppslig känsla för oss.

Vad kommer först? Rösten eller känslan?
Det beror definitivt på. Kanske känslan kom för länge sen & nu repeterar bara rösten känslan tills vi känner den känslan igen?

Eller kanske din kropp är orolig just nu och rösten börjar oroa sig?

Vart den känslan än kommer ifrån så har den sitt ursprung,
det underlättar definitivt om vi lyckas forska fram vartifrån den egentligen kommer ifrån.

Vi är alla rätt så baserade på tidigare erfarenheter i livet,
men det betyder inte att det är omöjligt att eliminera energitjuvarna från förr. En rädsla för hundar efter att vi blev bitna som små kanske räddade oss några år senare när vi duckade en kamphund pga den. Den rädslan kom ju rätt så väl till användning där, men!

Det är upp till oss att sålla vad vi vill ha kvar och vad vi inte vill ha kvar,
å trots att man blir av med sin inbitna rädsla för hundar så kan man vara aktsam.

När man väl kan se sitt inre i klarspråk så är det dags att bestämma sig.

Är det en kvalitét vi vill bära vidare på eller bli av med?

Istället för att låta allting brusa runt i skallen utan tyglar så är det bra att organisera sig på detta sätt.

Det ger oss kontroll över vem vi utvecklas till,
för förändring sker konstant. Vare sig vi vill eller inte så är vi inte samma människa från år till år.

Så kom igen, bli den som du själv vill. Livet blir mycket roligare så. 🙂

Jag har varit på det här spåret i över 10 år nu och mitt liv och jag själv blir bara mer och mer fet att vara involverad i för varje år. Jag diggar att vara mig, hur jag lever, hur jag betér mig…

Trots mina svagheter liksom, å det är ändå dom som gör det spännande också. Trist utan tuggmotstånd i livet, å det är ju även det som separerar oss från standarden:
Hur vi tacklar oss själva och livets farthinder(Stoppskylt för någon som ger upp).

Menmen, det e ju många som fastnar i fallgropar å bär med sig svagheterna livet ut:
Sånt som händer, är man dock medveten om dessa ting är det definitivt lättare att utvecklas vidare. Man blir som mer objektiv gentemot tankar, å slipper identifiera hela sin personlighet & hela sitt liv med dom. Man hajjar att ingenting är konkret.

Våran standard är alltid lägre än någon som strävar att föra evolutionen framåt,
det är lättare för en människa att ta sig vidare först innan hela planeten kommer ikapp.

Pionjären först,
planeten sen.

Å nu till él grandé final… *trumvirvel*

Utan tuggmotstånd… Vad finns det ens att ta sig framåt i?

Jah, ni hajjar!

När vi lyckas ta oss igenom någonting så tar vi med oss den skillen,
å den skillen kan vi sen bjuda på till alla andra. Inte minst till våra kids.

Så yo,
var modig,
men inte dumdristig!

Fridens!

// Berättaren