Tjoooo!:D
Hur länge har någon form av liv funnits före människan?
Ganska länge va,
den fronten tror jag att vi är ganska eniga på?
Å så tror vissa av oss att människan är den ”intelligentaste” formen av liv som existerar!?!
Som om vi vore framkanten av evolutionen & all existens.
Hehe… Inte är det helt utan orsak ”spiritualitet” alltid florerat inom människan.
…
Det är ett bra läge att verkligen ta sig en funderare på vad man vill i livet.
Det handlar om att skapa en balans mellan verkligen viktiga tankar & handlingar.
Inte bara drälla liksom,
men med det sagt,
de filosofier jag medvetet eller råkar forma, följa eller dela med mig utav är alltid under uppbyggnad,
å de är till för oss som hela tiden vill röra oss framåt.
Jag har full förståelse å acceptans för dem av oss som liksom bara flyter med utan att bry sig om någonting (på ett gott sätt liksom, utan att skada andra(dessa har jag lägre respekt om ens någon alls för)).
Jag har en stor del av det implementerat i mitt egna tankesätt,
å det är i princip det jag gör: Flyter med.
Men är väldigt aktiv i tankeverksamheten när den inte fungerar som den ska nå mer,
ifall någonting förödande hänt: Någon förlust liksom…
Men jag är helt säker på att dem av oss som försöker finna lösningar i tankarna å händelserna för att utveckla sig själv är de som kommer finna sig så nära sin fetaste potential möjligt.
Bara under de ynka 31-åren jag varit vid liv så har jag fått känna på tusentals olika nivåer av energi, djup & känsla.
Å desto mer jag liksom varit på spåret av ”självutveckling” – desto råare, fetare, koolare, STÖRRE… Upplevelser har jag fått vara med om. Har blivit av med miljontals svagheter i min karaktär (även fast en hel del ännu återstår, givetvis)…
Men med en konkretiserad kärna som alltid söker sig till acceptans & utveckling så är det i princip omöjligt att fastna i någon slags destruktiv/negativ/tradig-tankeloop för en längre period. Visst har jag hört om öden som tillåmed ger mig kalla kårar… Att hur fan tar man sig igenom något sådant liksom… Som gör att det jag själv erfarat genom livet låter som dagisnivå.
Jag kan ju bara utgå från min egna story, å den kan ses som brutal för någon, men som barnlek för någon annan. Jag har t.ex. en vän till mig som sa att han skulle vara på gymmet varje dag bara han kunde lyfta sin armar, som jag kan.
Men för mig personligen så är det som det är. Jag fokuserar på att förändra det som inte känns rätt för mig nå mer, hur jävla stort det än är. Jag bollar med olika idéer tills en idé som känns lite mer upplyftande/befriande dyker upp. Då jävla ska den förstoras å ageras på.
Jag kan inte leva med en röst eller känsla som hela tiden gnager, inte ens subtilt. Jag må vara så befriad jag kan om jag ska uppleva livet så djupt det går. Å kan jag inte förändra på situationen så kan jag åtminstone förändra på hur jag tolkar situationen. Tills jag skapat tolkningen som befriar mig från situationen uppstår, då äre dags att flyta med tills jag fastnar igen.
Ett medvetande fullt av turbulens och osäkerheter har svårt att uppleva livet ifrån den där magiska platsen.
Det där stället där man ba mår helt perfekt för stunden.
Fridens!
// Berättaren