Halloj!:)
Idag tänkte jag försöka formulera ett rätt så komplicerat koncept så simpelt jag kan med mitt dagsmedvetande.
Det är ett personligen beprövat koncept och jag är stensäker på att det ligger en sanning i det jag försöker förklara. Det räcker egentligen att det väcker några slags tankar hos dig så har jag lyckats med det: Låt oss.
Om vi ska definera 0% och 100% som de extrema sidorna av medvetandet till båda hållen så skulle det ungefär se ut såhär enligt min kommunikationsförmåga:
0% är den feltränade egobaserade verkligheten vi kan leva i. Väldigt ”apigt-primitiv”, ägande och materialistisk. Här finns potentialen för hat, svek, svagheter, misstron, depressioner, hopplösheter, jakter, flykter, bekräftelsebehov, missbruk: Ni hajjar; alla dessa karaktärsdrag som gör oss sämre i sin högsta grad. Sämre att leva som, sämre att umgås med. Varför sämre?
Jo, för den skadar både oss och alla andra. Varesig vi tror det eller inte, å dessa drag är ingenting som sitter fast i oss, ingenting vi behöver identifiera som våra ”forever personlighetsdrag”… De kan och kommer oftast från någon annan som felbehandlat oss, som säkerligen haft ett smutsigt ego. Någon som lyckades förändra oss till de sämre. Medvetet eller omedvetet, speciellt om vi fick ta del av den energin som liten sparvel, då sitter det djupt för det kan ha tagit över hela vår lilla hjärna då, som växte sig större men hade alltid den där lilla hjärnan som grund. För hur ska man utan guide kunna bearbeta något sådant? Ska man kunna bearbeta och läka det ensam som liten, utan någon som ens försöker eller visar hur?
Knappast va, det slår rot och vi bygger vidare därifrån, å vårat medvetande kommer bära med sig smuts redan från unga dagar. Å jag insér nu hur stort kapitel jag tagit på mig, för det är markant skillnad på alla olika drag vi kan ta på oss. Och vart de kommer ifrån. Hur de förändrar våran vy på livet, hela vårat perspektiv, vårat medvetande – ja, hela våran existens. Tankarna kan stundvis eller konstant vara kaotiska och ingenting i den fysiska världen tycks skänka oss någon slags positivitet.
Med sämre menar jag inte på något sätt att man är sämre än någon annan,
utan enbart sämre än den versionen av sig själv som är mer befriad.
Sämre i den mån om att man mår sämre än man skulle kunnat,
sämre med tanke på att man saknar det där goda i livet.
Det betyder inte att det är försent,
men är man tjock så ska man kunna se sig som tjock och förstå att det inte alls är hälsosamt och göra någonting åt saken; istället för att hitta bortförklaringar varför man vill eller ska vara tjock. Att vara tjock kommer med många problem, likaså som ett oskönt medvetande, det hjälper inte att identifiera hela sin verklighet med den, hälsoproblemen kvarstår.
Å till det tyngre… Det är förfärligt(milt sagt) att ha blivit traumatiserad av en någon annan som barn. Jag pissar på de vuxna som snetränat sina egon och överför sitt skadliga betéende på andra. Som till och med kan vara sitt egna kött och blod!!
Vart fan är guiderna vi alla behöver i varenda jävla vrå av detta samhälle? Det är ju då fan inte systematiserat, vafan håller regeringen på med???
Jag ursäktar inte den välbefogade ilskan.
Jag har sagt det förut och kommer säga det igen, jag är otroligt tacksam och tar det absolut inte förgivet att jag fått så kärleksfull uppväxt som jag fått. Jag har förståelse om att det är mycket svårare att släppa något negativt som rotat sig fast redan som barn, om du har fått gå igenom något sådant så har jag all respekt för dig och önskar dig all lycka och kärlek. Du är starkare än dina omständigheter, du kan lösa allt, skyll aldrig på dig själv. Det är någon annans negativitet du behöver förlösa för att befria dig. Du förtjänar inte att bära på det livet ut. Det finns verkligen lösningar. Älskar dig.
…
Vart det är kommer ifrån, hur det än befäst sig i oss, vad det än är…
Så är det inte nödvändigtvis någonting vi måste bära med oss hela vårat liv,
för vad som än snurrar i våra tankar, vilka känslor som än lever i våra kroppar,
så finns det en känsla som överrumplar _ALLT_ detta.
En känsla jag upplevt flertalet gånger i mitt liv…
Den liksom ersätter allt, alla våra tankar, hela vår existens.
Den blir våran existens.
Det är när man kommit så långt ifrån sitt ego, sin verklighetsuppfattning, sin uppbyggda identitet(som alla ser annorlunda på, å ingen ser precis som vi)…
… När man kommit så långt ifrån dessa ting som möjligt så känns de overkligare än själva känslan i detta ”ultimata” medvetande. Det känns djupare, mer äkta, mer verkligt, mer naturligt, mer sant… Liksom, varför kan vi inte alltid se på livet utifrån det perspektivet?
Fatta planeten hade varit ett dansgolv å en lekplats för ren kärlek. Blir helt till mig av bara den tanken, jag hade offrat både armar och ben för att få betvittna detta en ynka dag innan min död.
Min viktiga poäng i allt detta är att det alltid finns kärlek och hopp för ditt medvetande och existens.
Det finns djupa naturliga och kärleksfulla känslor inuti oss som gör att livet blir en riktigt fet välsignelse. Våran inre värld finner harmoni i den yttre världen, den sköna energin finns alltid i våran kärna och de som får ta del av den känner detsamma. Den kan definitivt trigga fram tunga grejer hos andra. För att möta ett djupt medvetande kan få fram allt som är obearbetat i yttre lager.
Det är så det fungerar: Det finns det djupaste djupet och den ytligaste ytan, vi alla har lite från varje håll: Allt är relativt liksom. Å när man väl tycks ha blivit förlöst från en ”svaghet” så händer något i livet som forcerar oss till att lära oss den senaste uppgraderingen.
Jag kan inte själv leva med något störande brus överhuvudtaget nå mer. Ifall någonting dyker upp så dyker jag fan helt in i känslan. Jag försöker att inte tänka så mycket på den utan överlåter mig helt till att känna på den… Sorg eller vad det nu kan vara. Gråter ut varenda tår och gör saker som triggar fram det ännu mer och ännu djupare. På det sättet släpper det sakta men säkert, men kommer aldrig tillbaka igen. Det är ute ur systemet, för jag bearbetade det direkt så jävla hårt jag kunde.
Förr har jag förtryckt saker, gömt eller glömt, distraherat mig osv… Visst fan har man då fått leva med det i sitt undermedvetna. Å så dyker det upp någon trigger i livet: Happ, då äre bara känns på känslan igen, å försöka göra motstånd så gott man kan så att man inte sugs allt för långt in i det: För det är typ alltid ”fel” situation det uppstår, å man är rädd för känslan, å man vill inte uppleva det. Grejen är att det är så man låter det lägga rötter, det fastnar i oss och vårat medvetande kommer nu bära med sig detta tills det är bearbetat.
Jag må påstå att det är så jävla skönt att ha kommit förbi detta agerande. Det är tyngre i stunden att dyka huvudet först i tunga känslor, men det blir ”kortvarigt”, upplöst å lärt.
Nu ska jag försöka förklara 100%:en, när man väl lyckats bli av med tyngder och lärt sig av sina ”motgångar”, när man blivit fjäderlätt så tränas egot till dessa sköna karaktärsdrag istället. Man kan liksom påstå att det 0%:iga medvetandet nu blivit så befriat att det influeras av detta 100%:iga medvetande: Hela ens agerande och existens blir pånyttfödd till något i denna rang:
100% pur kärlek, sinnesfrid, acceptans, välvilja, tro, hopp, enhet, läkande, helande, skönt, upplyftande osv…
I detta medvetande är det riktigt skönt att existera, och det är skönt för andra att få ta del av den energin. Det är liksom den ultimata formen, 100% av allt detta. å vi har alla mer eller mindre av alla dessa ting.
Det är befriat från plågorna vi burit med oss och vi ser på livet med fridfulla ögon fulla av kärlek. Medvetandet finner ett djup som börjar se livet i helt andra former än tidigare; då vi baserade allting på egots svagare förklaringar och symboler.
Om jag jämför mitt medvetande nu med ett jag haft för 10-år sedan,
så känns det som att jag bor på en helt annat planet. Precis allting är ”utbytt”, ingenting är som jag förr såg på saker. Allting är djupare & skönare att ha å göra med.
Ifall jag blir nostalgisk och tittar tillbaka på en tid jag älskade så var det när jag var så liten att jag i princip levde i ett 100%:igt medvetande(förutom kids säregna jäkla fasoner :’D). Jag tittade med stora upplysta ögon på livet, krypen under stenen var liksom det mest fascinerande som fanns. Detta var en tid innan mitt egobyggande trappades upp, tacksamt nog byggdes mitt relativt bra. Men med tiden efter att man mer och mer lämnade fågelboet så drog det på sig massa trasigheter. Saker jag fått ta itu med senare.
Det är först nyligen jag kommit till det medvetandet där jag mestadelen av tiden lever som fri. Fri på det sättet att jag inte har massa brus i skallen. Jag klankar inte ner på mig själv. Jag känner kärlek för mycket. Sen finns det dåliga dagar, givetvis, men man lär sig eftersom att förminska mängden av dåliga dagar. Med kärnan i ett konstant utvecklande medvetande så blir man liksom medveten om diverse mönster man bär med sig. Svagheterna går inte förbi omedvetet liksom, utan man catchar dem i akten. Å därifrån kan man då förändra på det. I förstahand må man ju veta om att de existerar, vilken kan vara svårt ifall man inte tränat sig till att se dem. De slinker förbi i det undermedvetna och formar hela våra liv, utan att vi ens märker av dem.
Jag tror att jag klappar ihop här för denna gång. Det känns som ett kapitel.
—
Förresten, jag ska kicka igång en maillista!
Varför ska du vara med på min maillista?
Personligen har jag blivit spyless på sociala medier som Facebook & Instagram. De har byggt sina algoritmer så vidrigt att det knappt är sant.
Här behöver vi inga algoritmer;
här har vi direktkontakt(banankontakt).
På hedersord så kommer jag inte spamma eller skicka dickpicks. Jag kommer sända e-meddelanden endast när det hänt någonting vettigt.
T.ex:
En ny bloggpost
Ny musik
Spelning/Föreläsning/Uppträdande
Större relevanta livshändelser
Å sen i framtiden vet man ju inte, vad som helst kan hända,
ifall ni får höra om det via denna kommunikationskanal
så är det garanterat värt det iallafall.
Maila mig på berattaren953@gmail.com ifall ni vill vara med på listan & kunna växla med mig!
Fridens bananer!
// Berättaren