Kapitel Två
Ur den stunden som jag förklarade i Kapitel Ett så föddes mitt nya medvetande: Befriad från att slava samma gamla tankebanor…Nu kunde jag plötsligt sortera mig: vilka tankar gynnar mig? Vilka försämrar mig? Vad vill jag förändra med mig själv egentligen?
Efter min stund på bron så visste jag ju att förändring behövdes; men hur och vad?
Jag hade gett mig själv ett år,
ifall jag inte är nöjd med mig själv inom ett år så avslutar jag skiten…
Jag insåg ganska kort efter jag började min resa inom reflektion att jag inte kunde ta komplimanger… Å jag gav sällan sådana.
Min existens hade känts meningslös länge…
Å ifall jag lyckades göra någons stund bättre, höja någons humör, vara till någons hjälp;
så hade jag ju gjort samma sak för mig. Det gav min existens en mening, för jag gjorde någons liv lite bättre än det hade varit utan mig.
Så att ge någon en genuin komplimang blev mitt första uppdrag,
nervöst och svårt som det kan vara…
Där hade vi henne;
tjejen med blått hår i kassan på Prisma.
”Du har jättefint hår! :)”
Hoooooooooh säger jag bara!!!
Hon lyste upp som en sol, log som en skog och sprudlade energi!!
Det var helt galet hur glad hon blev, jag blev helt ställd och hade nu ett stort léende fastpräglat i mitt ansikte.
Jag blickade en sista gång på henne vid dörrarna ut, hon log fortfarande och vinkade entusiastiskt hejdå till mig.
Hade min existens & mina ord just gjort någon sådär glad?
Den stunden var det enda jag tänkte på i en vecka alltså,
hennes lycka blev min lycka…
Den där stunden blev bara början,
men oj oj oj vad den blev betydelsefull.
Ses i kapitel tre. <3
Me nice vibes.
// Berättaren