Kapitel Tre
Att ge den där komplimangen (Läs: Kapitel Två) blev det första aktiva medvetna valet jag tog gentemot en ny version av mig själv. I den nya versionen jag ville bli skulle jag kunna ge och ta komplimanger. Å gudars vad bra det kändes att ta ett steg framåt sådär i min personliga utveckling, inte bara för hennes reaktion liksom, utan det här gjorde jag ju i nuläget ändå mest för min egna skull.
Väl på stan hade jag hela tiden ögonen på look-out för att se om jag kunde vara till hjälp nånstans.
Det var inget medvetet beslut men det var som att livet på något sätt presenterade situationer där jag fick chansen att kunna hjälpa äldre damer.
Jag minns när jag höll uppe dörren på Handlar’n för en äldre dam. Hon blev jätteglad och nästan sjöng ut i ljuvlig stämma ”Åååh, det finns ännu kvar gentlemän, det här har inte hänt mig sen 70-talet!! :D”
Haha! 🙂 Nog mår man som en fjäril när en rar tant reagerar sådär.
Det handlar ju inte nödvändigtvis om själva dörröppnandet utan mer om gesten. När man håller dörren åt någon så betyder det ju ändå att man ser människan, och bryr sig om den tillräckligt för att hålla en dörr.
En väldigt fin gest att få, något som även händer mig nuförtiden efter att jag hamnade i rulltronen. Nå, det är senare kapitel!
Desto mer jag hjälpte människor, desto mer kändes det som att livet var på min sida. Jag började helhjärtat tro på karma eftersom det kändes som att allt gott jag gav till världen fick jag tillbaka. I ett exempel så tappade jag bort mitt kort och skyndade mig till banken för att spärra det. I kassan frågade de mig: Heter du möjligtvis Sebastian?
Ett äldre par hade just kommit in med mitt kort, de hade hittat det på en obemannad tankstation. Just då, kändes det som ett tack för att jag hjälpt flertalet äldre människor.
Hajja att få känna på dessa mäktiga känslor en efter en,
de kändes universala på något sätt. Det var större än bara mig. Det öppnade en helt ny världsbild för mig: En världsbild där vi alla är konnektade med varandra via luften eller nånting liksom.
För hur kunde människorna och livet bli så mycket vackrare och färggladare i samma takt som jag personligen blev det? Det kändes som att allting speglades, hade det alltid gjort det? Hittade jag bara på? Jag kunde inte släppa känslan av att det ligger nånting i det…
Ses i kapitel fyra. <3
Me nice vibes.
// Berättaren